Enda sen i måndags har mitt humör svängt från hypoman till depression. Pratade med en läkare igår och jan tyckte att jag borde läggas in. Iaf åka och pratabmed psykakuten. Messade min bror för att berätta vad som var på gång. Han kom och hämtade mig så for vi till Gävle tillsammans. Var där typ 4 timmar innan vi fick komma in och prata med en läkare. Fick fara hem för egentligen ville jag inte läggas in. Skönast hemma. Men jag, min bror och läkaren kom överens om att brorsan skulle ta mina mediconer ett tag tills jag mår bättre igen.

Bara några dar efter att jag firat mitt första år som skadefri sattes jag på prov för en kille som jag dejtade med i förra veckan helt plötsligt kom och plingade på dörren kl 22 igår kväll. Han plingade och knackade i en halvtimme innan jag i smyg ringde till polisen. Hon tyckte jag skulle fråga vad han ville. Själv så ville jag inte det men gjorde det ändå medans hon var kvar i telefonen. Runt 23 blev det tyst där ute i trappen. Om han la sig att sova där eller om han gick vet jag inte. Men han trodde nog att han skulle få sova hos mig eftersom han åkt så långt. Men jag öppnade inte dörren. Idag har jag inte vågat mig ut för tänk om han är kvar. Haft en skyhög ånget sen dess och att skada mig känns som en vettig lösning just nu men jag skall stå emot dessa tankar.

Kram

Igår den tredje december var det min 1-års dag som skadefri. Ja jag kan säga att jag är skadefri nu. Det har gått ett år och trots några motgångar och dippar har jag stått emot att skada mig trots att det varit nära några gångar. Jag har stärkts av dessa prövningar och jag vet nu att jag kan stå emot begäret. Det hade blivit som en "drog" med abstinens efteråt. Det kanske inte är det bästa att jämföra med. Nu siktar jag mig in på ett år till. ?